Vi blev 6 stycken kvar. 4 föll i från med covid och akutsjuka anhöriga.

Vi gick miste om deras stöd men fick till det riktigt bra ändå. 

Kalla dagar med lite snö, men oftast sol och en växande måne och lite spridda små norrsken om natten.

Vi drog oss alltså tillbaka från våra vanliga sysslor för att försöka komma hem till oss själva.

 

Vi har mediterat i sittande, stående och gående. Vi har gjort medvetna rörelser. Vi har låtit lera formas av våra händer, till något, som sen åter knådades ihop till en lerklump.

Vi har tassat runt i snön i skogen och i Zenträdgården. Vi har ätit god mat, vi har suttit framför lägerelden, den kanske mest ursprungliga av alla meditationsformer. 

Vi har absolut inte blivit upplysta, men vi har kanske fått en aning om någon annan inne i oss.

En aning om ett annat sätt att leva våra liv, som vi nog kände att vi tagit ett halvt steg emot. Nästa gång tar vi nog någrasteg till. Vi har kanske inte njutit. Men det har varit bra.

Att vara på Retreat är att slippa vara ensam ensam.

 

Dojon är uppfylld av närvaro och tusentals steg. Verkstan är laddad av lera som formats av händer.

Nu är de verkligen redo att ta emot dom som vill komma nästa gång när vi har retreat i maj!

 

 

​

 

Efter ensamma dagar

låter ensamma nätter oss vila

från människans tid

skär månskäran ut den tunnaste skivan ur mörkret 

sveper in dig i

låter dig

 

låta bli